Katinka ville bo i Bollnäs!

Jag och Marianne Stade håller Barynia's Michka Nikitevitj

resp. Skvallergränds Olga efter deras första möte 1986. För övrigt

den näst sista kullen från Skvallergränd! Möte nr två med Lillolga blev den sista.

Foto: Bertil Stade

En ung Barynia’s Katinka Koritseva
som har lagt sig i en pepparkakskartong!

Det är väl inte helt ovanligt att man får tillbaka en såld kattunge, men inget man önskar. Det kan ju t.ex. bli lite komplicerat om en katt varit borta en tid att få ihop den med de andra igen. Sen kanske det innebär att det blir svårt att sälja eller omplacera ungen igen, när den har blivit lite större.

Det har hänt mig två gånger att jag fått tillbaka en kattunge. Den första det hände med var Barynia’s Michka Nikitevitj i min allra första kull. Honom fick jag dessutom inte tillbaka bara en gång, utan tre gånger! Jag vet inte varför det blev så egentligen, för han var en underbar rysskille! Förmodligen berodde det på mig, att jag valde fel köpare.
När han för tredje gången kom tillbaka, den här gången med flyget från Gotland, sa en av mina döttrar ”nu mamma, skall inte Michka behöva flytta mer – nu behåller vi honom!” Och så fick det bli. Det har jag heller aldrig ångrat. Han gjorde ett starkt intryck på alla som träffade honom. Folk pratar än idag om den där stora vackra mysiga hanen jag hade! Det hände flera gånger att kattungespekulanter ändrade sig och bestämde sig för att köpa en hane istället för hona efter att ha träffat Michka. Han blev också far till sex kullar och om man går minst sex generationer bakåt i många stamtavlor, kan man hitta honom.
Jag har alltid sagt, att när jag slutar med avel skall jag ha en rysshane, och då skall det vara bara han och jag!

Katinka fick jag också tillbaka. Från början hade jag bestämt mig för att behålla henne, men det året var det hopplöst att sälja kattungar eller hundvalpar med för dem delen. Den enda jag hade köpare på var just Katinka, så hon fick flytta till ett äldre par när hon var ca sex månader. Bara efter en månad fick jag brev från matte att det inte funkade med Katinka. Hon var för vild och hon jamade jämt och verkade olycklig. (Det var säkert för lugnt för Katinka, hon var ju van två vilda bröder, mamma Jamilla och ”gammelmoster” Shalonja och dessutom fick hon stå ut med hårdrock dagarna i ända. Vi möttes på Stockholms Central och jag var nog lika lycklig som Katinka över att återförenas.
Det blev aldrig några problem när hon kom tillbaka som tur var. Hon skuttade glatt ur buren och ropade ”hej, nu är jag hemma igen!”
Jag behöver väl inte tillägga, att jag är evinnerligt tacksam för att jag fick henne tillbaka!