Snart!

Nu har processen satt igång! Plötsligt på förmiddagen började Annosjka jama ängsligt. Jag kollade hur det var med henne, och märkte att hon har förvärkar. Magen drar ihop sig och blir stenhård ett litet tag, precis som hos oss kvinnor när vi skall föda. Öppningsskedet har alltså börjat. Det brukar ta rätt lång tid och fortfarande nu på kvällen har det inte hänt mer än så. Hon ligger nästan hela tiden, men inte i bolådan, och vill vara där jag är. Det är rörande vilken tillit hon har till mig.
Hon vill fortfarande ha mat i alla fall så jag tror nog att natten blir lugn och kanske det sätter igång i morgon förmiddag. Vi får se.

Magen växer fortfarande

Det är skönt för Annosjka att sträcka ut sig på det svala golvet i värmeböljan!

Nu är det – eller åtminstone borde vara – bara 2-3 dagar kvar till kattungefödseln, men man vet aldrig, det kan ta någon dag till. Nu väger Annosjka 4,240 kg och har alltså gått upp nästan 2 hg senaste veckan. Spenarna har fått vaxproppar och man ser hur ungarna rör sig t.o.m. En del honor morrar när ungarna är lite för livliga, men Annosjka tittar på magen och slickar lite där det rör sig.
Det är spännande! Jag måste hitta på allt möjligt att göra för att väntan inte skall kännas för lång. I morgon skall jag tvätta och stryka sängkläderna till hennes bolåda så att allt är färdigt för ungarnas ankomst. Det går åt massor av ”lakan” den första tiden. Man måste byta flera gånger om dagen. Stryker gör jag för att lakanen skall bli så sterila som möjligt och sen stoppar jag dem i plastpåsar. Jag skall också städa ordentligt. Det skall vara riktigt rent, särskilt i det rum som skall bli barnkammare.

Ryssar som lyssnar på Beethoven

Katinka studerar noterna till Pathetique-sonaten

Mina ryssar är ovanligt musikaliska - det vill jag ju gärna tro i alla fall - och uppskattar när jag sätter mig vid pianot och spelar Beethoven. Katinka lägger sig nämligen på mattan bakom pianot och Annosjka högst upp på det gamla hälsingeskåpet intill, så fort jag slår an de första tonerna! Eller är det i själva verket så att de bara bevakar mig för att inte missa ögonblicket när jag spelat klart och reser mig från pianostolen?

De kan min repertoar så bra, att de faktiskt rusar till matskålarna i samma ögonblick som jag tar det sista ackordet i det sista stycket, och visar tydligt att de håller på att svälta ihjäl, så länge som jag låtit dem vänta på maten. De har ju lärt sig att det inte är någon idé att störa mig så länge jag spelar – dvs. så länge som jag håller mig till repertoaren...

Katinka, som inte är speciellt finkänslig av sig, går inte med på att jag spelar ett enda extra stycke. Då hoppar hon resolut upp på klaviaturen – klong, går fram och tillbaka - kling-klang-klong, precis där jag skall spela (mycket irriterande, och det vet hon) och till slut lägger hon sig över de mittersta oktaverna! Ja, vad skall man göra… det är bara att ge upp!

Men lite musikaliska är de nog i alla fall, för när jag lägger på en CD med samma musik, ser de lite lätt förvirrade ut och tittar från pianot till mig och till pianot igen.
Ibland får de lust att spela själva också, och helst på natten i så fall. Tur att jag inte lider av svagt hjärta, för att bli väckt av ett par ackord i fortissimo när man sover som bäst, kan få vem som helst att hoppa högt av rädsla!

Annosjkas intresse för sockor

Annosjka med Wilma och Wilmer januari 2008

När Annosjka var yngre, var hon väldigt intresserad av mina tunna yllesockor, som jag hade rätt många av. Hon brukade plocka ner dem från tvättställningen eller klättra uppför garderobslådorna och hämta dem där. Sen bar hon omkring dem i hela huset, sov med dem i fåtöljen eller försökte få mig att kasta dem så att hon fick apportera. När hon har ungar brukar hon fortfarande ibland förära dem ett par hoprullade sockor. Hon har liksom på känn att hon borde ge dem något hon fångat själv… Ensamma dagar när jag var på jobbet kunde hon delvis fördriva tiden med att gnaga små hål på dem - visade det sig… Lite förargligt för mig när jag plötsligt kunde upptäcka på fikarasten att skaften var fulla av hål, från början troligen mycket små hål som jag inte hade upptäckt men som efter någon timmas användning blev till stora hål…


Ändå går det väl ann med strumpor! En gång, precis när jag hade främmande av mina nya grannar, hade hon hämtat ett par trosor från tvättställningen som hon placerade under soffbordet …
Jag kan bara gissa att hon hade hämtat dem och satt sig under bordet utan att vi märkte något och väntat och väntat och väntat på att jag skulle kasta, så att hon fick apportera en stund, medan vi ändå bara satt där och fikade.

Jag såg dem genast jag stängt dörren efter besökarna…

Världens snabbaste katt

Barynia’s Shalonja Nikiteva (1985 – 2000)

Det sägs att russian blue är snabbast bland alla raser och alla som någon gång levt med en ryss kan intyga att det måste vara sant. Man märker det speciellt när man försöker undvika att ryssen smiter in någonstans där den inte skall vara, eller för den delen smiter ut. Det sistnämnda var Shalonja specialist på. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi bodde i ett stort hus i Kolsva och jag kom hem med två fullproppade matkassar. Jag insåg att jag aldrig skulle klara av att både öppna dörren, bära in matkassarna och mota Shalonja. Alltså ställde jag ifrån mig matkassarna ute på trappan, så att jag kunde hejda Shalonja. Jag bar henne genom hallen, köket, serveringsgången och stängde sen in henne i ett litet rum som en gång i tiden varit jungfrukammare. Var jag i alla fall alldeles säker på att jag hade gjort… När jag öppnade ytterdörren för att i lugn och ro hämta matkassarna, sprang Shalonja ut före mig!
Hur många gånger jag stängt in ryssar i garderober, köksskåp och lådor kan jag inte ens räkna efter. Nu kan man ju förstås tro att det är jag som inte har förmågan att hålla koll på mina ryssar, men prova någon gång när ni gästar ett hem med dessa supersnabba katter, så får ni se hur lätt det är… För bara någon vecka sen tillbringade Annosjka ofrivilligt en hel natt i en stängd garderob, men jag fick i alla fall sova utan att bli väckt en enda gång av någon som petar försiktigt med tassen på näsan…

I nionde veckan

Annosjka vilar på mattan

Jag har fört anteckningar över alla kullar jag fött upp i en tjock svart skrivbok. Tur att jag inte hade dator för 25 år sen när jag började föda upp, för då hade jag säkert använt den i stället för skrivboken och filerna hade med all säkerhet varit försvunna eller varit i fel format, så att jag inte kunnat öppna dem idag…
Dels har jag gjort noteringar veckovis under dräktighetstiden, och under alla förlossningar. Dels har jag fört dagbok över alla kullar, noterat vikten, ritat viktkurvor och skrivit om ungarnas utveckling. Anteckningarna har jag fört dag för dag de första 5-6 veckorna, sen mer sporadiskt. Det har visat sig vara jättebra att kunna gå tillbaka om jag undrar över något. Man glömmer! Jag tog efter uppfödaren av Guldvingens - Else-Marie Qvarnström, när jag hörde om hennes skrivbok som hon öste erfarenhet ur till hjälp för oss andra nybörjare.
Det är intressant att se hur programmerade honorna är, men ändå med personliga avvikelser. Nu i början av nionde dräktighetsveckan, där Annosjka befinner sig, brukar honorna t.ex. förbereda sig genom att leta en lämplig boplats – det kan de börja med långt tidigare, men nu blir det mer målmedvetet. Annosjka känner sig nog rätt trygg med vetskapen att hennes låda i garderoben finns där den alltid funnits, men hon kollar den då och då för säkerhets skull och bäddar om.
I nionde veckan är honorna trötta och vilar mycket. Det börjar bli lite jobbigt att hoppa upp på bänkar och bord. En del av mina honor har varit lite aggressiva mot andra husdjur, som för att skydda sina ofödda ungar. Nu har jag ju bara Annosjka och Katinka och de har världens bästa mor/dotter relation fortfarande. Än så länge är det Katinka som bestämmer – hon är drottning och Annosjka bara prinsessa, men det förhållandet kommer att ändras tillfälligt så fort ungarna är födda. Som mamma kommer Annosjka att få högsta status och gud nåde om mormor fräser åt sina barnbarn… I väntan på ungarna brukar många honor ”adpotera” en annan katt, tvätta den och pyssla om.. Min första hona Canja försökte till och med att bära sin vuxna dotter Shalonja i nackskinnet!
Annosjka brukar gå dräktig minst 65 dygn, så jag får bereda mig på en veckas väntan till.

Ryssar i dataåldern

Annosjka t.v. och Katinka t.h.

I väntan på kattungarna får jag väl berätta om lite annat som kan hända när man har ryssar…
Som den gången när Katinka satt bredvid datorn och kollade när jag jobbade. Inget ovanligt i sig, för om jag sitter vid datorn då sitter också minst en av ryssarna där. Det kan ju hända att jag plötsligt reser mig och då gäller det att haffa mig direkt och se till att jag fyller på i matskålarna.

Den här gången fick i alla fall Katinka för sig att hon skulle visa mig ett finurligt och för mig helt okänt kortkommando. Hon vände med ett enkelt tasstryck upp och ned på skärmen dvs. inte själva skärmen utan det som visas där! Men tror någon att hon visade mig hur man vänder tillbaka... Innan jag fick tag på en support fick jag därför lov att fysiskt vända på skärmen, så att jag kunde se allt rättvänt ändå. Tur att jag har platt skärm annars hade det blivit svårt - och att det inte var den bärbara datorn...