Ryssar som lyssnar på Beethoven

Katinka studerar noterna till Pathetique-sonaten

Mina ryssar är ovanligt musikaliska - det vill jag ju gärna tro i alla fall - och uppskattar när jag sätter mig vid pianot och spelar Beethoven. Katinka lägger sig nämligen på mattan bakom pianot och Annosjka högst upp på det gamla hälsingeskåpet intill, så fort jag slår an de första tonerna! Eller är det i själva verket så att de bara bevakar mig för att inte missa ögonblicket när jag spelat klart och reser mig från pianostolen?

De kan min repertoar så bra, att de faktiskt rusar till matskålarna i samma ögonblick som jag tar det sista ackordet i det sista stycket, och visar tydligt att de håller på att svälta ihjäl, så länge som jag låtit dem vänta på maten. De har ju lärt sig att det inte är någon idé att störa mig så länge jag spelar – dvs. så länge som jag håller mig till repertoaren...

Katinka, som inte är speciellt finkänslig av sig, går inte med på att jag spelar ett enda extra stycke. Då hoppar hon resolut upp på klaviaturen – klong, går fram och tillbaka - kling-klang-klong, precis där jag skall spela (mycket irriterande, och det vet hon) och till slut lägger hon sig över de mittersta oktaverna! Ja, vad skall man göra… det är bara att ge upp!

Men lite musikaliska är de nog i alla fall, för när jag lägger på en CD med samma musik, ser de lite lätt förvirrade ut och tittar från pianot till mig och till pianot igen.
Ibland får de lust att spela själva också, och helst på natten i så fall. Tur att jag inte lider av svagt hjärta, för att bli väckt av ett par ackord i fortissimo när man sover som bäst, kan få vem som helst att hoppa högt av rädsla!